Deja vu!
Hjälp!
Så jäkla sjukt, nästan skrämmande. Har haft det på känn. Det måste vara en osynlig dragningskraft mellan oss.
Det "pep" till i telefonen, behövde inte titta utan kände i magen, hela kroppen att det var du.
Nu sitter jag här och funderar över detta, vill inte skriva, vill inte dela med mig men kan inte hålla mig för jag har ingen som sitter 1m ifrån mig som kan vara idel öra. Vill inte ge hela kakan vilket lätt resulterar i luddighet.
Behöver stöd. Från min vän som varit med nästan från början, någon som fått följt sagans upp- och nedgångar, den sagan som aldrig lär få ett slut.
Känner mig förvirrad. Hispig. Glad. Ledsen. Osäker. Arg. Längtan. Lycka. Orättvisa. Ja.... Listan kan bli lång.
Så många frågor utan svar.
Behöver inte fler rubbningar just nu, vet att de kommande dagarna kommer vara helt jäkla förstörda, inget kommer gå i sina normala banor.
Försöker undvika sådant, ska ju jobba mig uppåt, inte nedåt.
Den kommande nattens sömn kan jag nog redan nu vinka hejdå till.
Vissa menar på att sömnsvårigheter handlar om inställning, det kan nog stämma till en viss del, men det är så mycket mer som måste klaffa (för er som nu tänkte såhär - det är väl bara att sova? Tänk istället att du ska sova).
Jaha, ingen koncentration, inget att "göra", går fram och tillbaka och vet inte vart jag ska ta vägen. BLÄ!
Måste nog ställa mig frågan ännu en gång, som jag nu i några år ställt utan svar - "Varför såg jag förbi min envishet och svarade ja?"
