Malin

Plötsligt stod han bara där. Någon pratade till mig och när jag böjde mig fram över bänken så stod det en söt lite pojke där på andra sidan. Han kan inte ha varit äldre än 2-3 år. Han stod där med sina små söta jeans, en pluffsig munkjacka, mörkt hår och hans stora, bruna (hur fina som helst) ögon tittade på mig med en frågande blick, i famnen hade han en leksaksbil. Han ställer sig på tå och med min hjälp lyckas han lägga upp bilen på disken, "ha den" säger han.
Jag ifrågasätter ifall han vill köpa bilen. Han säger återigen "ha den". Jag kollar på han och kan inget annat än le mot honom, frågar ännu en gång ifall han vill ha bilen och i sådant fall får han köpa den, och så frågar jag var hans föräldrar är. Söt som han är säger han "jag vill köpa den" och så lägger han handen i sina jeans-byx fickor och tar upp handen, sträcker ut den (som är tom) och upprepar detta ännu en gång. "Ha den", "Här" och så sträcker han fram sin tomma hand mot mig.
I samma veva kommer hans pappa och säger "du skulle ju inte gå iväg sådär, kom nu". Jag ger dem bilen och pappan säger att pojken måste ha hämtat den, för den skulle dem inte ha. Han ger mig bilen och så tar han med sig den super söta ungen och går där iväg, det är då det händer. Sötungen bryter ihop, totalt. Han gråter och skriker efter sin bil. Jag hörde hans gråt enda till kundservicen under hela deras vistelse i butiken!
Ack, ack vad det där gjorde ont i mitt hjärta.
Jag önskar att ungen vore min egen, för gud vad underbart söt han var!
Mamma undrade varför jag inte gav bilen till honom ändå...