Omöjligheten som aldrig försvinner inom mig.

Jag vet vad jag verkligen måste göra, jag vet bara inte hur?
Detta har pågått nu under en längre tid, vissa dagar är bra och andra inte. Vet bara att det i längden äter upp mig innifrån. Hinner gång på gång bygga upp ett slags "försvar" som sakta men säkert rivs ner igen.
Hatar när man inser "problemet" men inte vet hur man tar sig ur?!
Hoppas verkligen att jag ror detta i land, en gång för alla! : )
Blir lite ledsen när jag tänker på att det är "över" (ha ha).
Ångrar bara att jag släppte in det i mitt liv.
G.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0