Malin

Det är inte förens man förlorar något som man inser hur stor betydelse det hade.
Jag vet inte ifall jag i detta fall har gjort en vinst eller förlust.
Vet bara att allt känns så jävla surt, var så nära, alldeles för nära, men det tog för lång tid så allt rasade innan man hunnit i mål. Hur kunde man snubbla på mållinjen? Snudda jag ens vid den?!
Fick jag göra om det, just det så hade jag aldrig tvekat.

Det är nu, nu efteråt som jag tittar och ser att det jag hade, det jag fick, ges till någon annan, precis som ingenting hade hänt.
Jag gillar det inte, fast jag vet inte ifall jag vill få tillbax det heller.

Det värsta utav allt är nog ändå att allt ska ske efter någon annans vilja och begär, vilket innebär ca 9 månader eller så...
Känns tufft att veta, känns ännu tuffare att släppa och "gå" vidare utan alltihop, fast ännu värre är att man faller dit igen då man lätt kan förtränga det som känns idag.

Så om man ändå vet vad som varje gång väntar sig, varför åker man ändå ner i gropen?!
Detta är som en obotliig drog.

Jag och doran för några år sedan (fan vad tiden går fort) . Gosgosgos.