Det var då det. <3
<3
I det ögonblicket hade jag allt, allting i min hand, det var på topp. Hur man kunde få rum med så mycket i en liten hand. Nu har det runnit ut och jag vet inte när?
Vill lyssna, men kan inte lyssna för konstigt nog blir det bara överfullt med tårar. Allt kopplas till det, det underbara. Varför blir varje sekund ännu en sekund försent, försent till något som aldrig kan komma tillbaka.
Texterna ger mig minnesbilder om hur underbar den tiden var, hur du vägrade för att någon förändring skulle ske, hur din yta var täckt så pass mycket att det inte gick att se något annat en de röda små figurerna.
Jag saknar det, vet inte hur det ska hantera mer än att jag har en känsla i kroppen att jag vill få tillbaka allt av det, alltihop.
Om det ändå vore "då".
Det fanns en yta över en, men man nådde aldrig upp och fick inte se det ovanför, jag trivdes under ytan.
<3
